Vår tanke med denna temadag är att ge våra elever en bild av omvärlden; lära genom att se, lyssna, känna, smaka och kanske t.o.m. lukta. Vi vill få dem att upptäcka att världen är mer än hemlandet och de länder vi ser och hör om på tv.
De ämnen vi har under dagen är svenska, geografi, bild, musik och hemkunskap och vi kommer kunna variera arbetet genom att använda oss av våra olika sinnen och teoretiska perspektiv.
Vi vill att de tar med sig en större kunskap om och förståelse för omvärlden; att se att det finns mycket som skiljer oss åt, men att vi också har mycket gemensamt.
Att få integrera med vuxna och ta del av det man ska lära sig, genom att själv få ta del av det praktiskt, tror jag ger mer än att bara läsa i läroböckerna. Upplevelserna sitter kvar i minnet betydligt lättare tycker jag .Det är något jag kom ihåg från sin skoltid. Att det praktiska gav mig mer.
Både det pragmatiska och sociokulturella perspektiven "..betonar båda hur kunskap växer ur samspel mellan elever och mellan elever och lärare. ..där lärande ses som en del av mänsklig samvaro och där skolans funktion är att göra människor delaktiga i samhällets kollektiva kunskaper. För båda har skolan en central funktion...".(Säljö, sid.308).
Detta är något jag skall ta med mig i min undervisning.
Att koppla lärandet till något praktiskt i förhoppning av att mina elever bättre kommer att komma ihåg vad de lärt sig, en situerad kunskap eller vad tycker ni?
Vygotskij, som var stor inom det socio-kulturella perspektivet, menade att vi till stor det lär oss av andra (Phillips & Soltis, 2014), vilket jag håller med om. Att integrera med sina klasskamrater och ta hjälp av dem är viktigt. Jag personligen tycker att just detta att lära av varandra är något som man generellt sätt kan bli bättre på inom skolan. Att låta eleverna ta hjälp av varandra och även se till att de tar tillvara på varandras kunskaper.
Vad tycker ni, använder vi detta tillräckligt i dagens skola? Låter vi eleverna lära sig av varandra?
Lärandegropen är ett uttryck som vuxit fram ur en modell från Butler & Edwards på 1990-talet. De menar att man i början av ett lärande presterar sämre men att man sedan genom sin utmaning faller in i en så kallad lärandegrop tills man förbättrat sina kunskaper, färdigheter och inställning till något. Så den handlar alltså om att förstå att lärande är svårt ibland och att det ska tillåtas att vara det också.
Vi kan inte tro att vi ska halka runt på ett bananskal och fånga upp kunskap i bara farten. Det är reflektion som gräver gropen. Men då måste vi prata med eleverna hur det är att lära och att hamna i den gropen.
Enligt Nottingham är det nödvändigt att skapa en sådan grop för att skapa verklig förståelse för ämnet och de begreppen man behandlar. När eleverna lär sig reflektera och får ordning på begreppen stärks också deras självkänsla och de lär sig lära. För att lära sig krävs det ansträngning, och hjärnan behöver tränas i reflektion.
Så något som är väldigt viktigt för oss som blivande lärare är att lägga ner mer tid på att undervisa eleverna i hur de reflekterar och tänker. Och just detta med reflektion kan vi hitta stöd i de Nationella Proven, där frågor som att resonera, förklara, jämföra får mer poäng än de själva faktafrågorna.
Hur kan man gå till väga som lärare för att få eleverna att förbättra sig i just reflektion? Har ni några tips? Vad tycker ni om Nottinghams tänk om gropen? Måste man ner i gropen för att skapa verklig förståelse för något ämne eller begrepp? Referenser:
Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet: återkoppling, ansträngning, utmaning, reflektion, självkänsla. (1. utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Den skapar tankar som man kan med sig in i sitt framtida möte med olika elever.
James Nottingham talar om att vi sätter "etiketter på eleverna". Dessa etiketter är i vägen, bra som dåliga. De skapar/ger eleverna en stämpel som de själva vet om.
Hur får inte dessa etiketter att kännas för eleven, att man är stökig, inte förstår osv.
Vi lärare behöver verkligen tänka på hur vi uttrycker oss till eleverna, eller?
Han pratar även om alla dessa resultat. De säger inget.
Vi talar inte så mycket om vägen dit, men det är den som är viktig, enligt Nottingham.
Eftersom alla äger olika kunskaper kan man inte mäta alla på samma sätt. Olika skalor för olika barn. Han menar att det är det som eleverna skall fokusera på, att se sin egen utveckling.
Förförståelse är även något som Nottingham tycker är bra. Det ger eleverna tid att förbereda sig inför kommande lektion. Något som många eleverna behöver. Då är de redo och kan fokusera på sina framsteg.
Som sagt, filmen skapar tankar hos en om hur man kan bemöta olika elever i framtiden men även ett annat sätt att se på kunskapen hos eleverna och deras väg till att bli bättre och utvecklas efter sin egen förmåga.
Vi har alla haft den där läraren som kom in och började snickesnacka lite om något helt annat än rullstensåsar, periodiska systemet, liggande stolen eller vad det nu var vi egentligen skulle jobba med på just den lektionen. Det blev diskussion om något allmänmänskligt som rättvisa, kärlek eller någon aktuell politisk händelse och vi argumenterade med läraren och sinsemellan. Där satt man och tänkte: "Åh, det här är härligt. Hoppas inte lektionen börjar snart."
James Nottingham (2013) berättar i sin bok om "P4C - Philosophy for children" och hur man kan och bör använda filosofi i det dagliga arbetet inom skolan. Jag själv tänkte att det är en lockande tanke och jag blev inspirerad till att få hålla sådana lektioner i mitt framtida yrke som lärare.
Men är det möjligt att få in det i läroplanen? Kanske skulle förslaget stöta på patrull från politiker och lärarkollegor och avfärdas som "flum" och att att resultaten är omätbara. Eller är de det?
Dr. Sara Goering, som talar i klippet nedan, menar att elever som har övats i filosofiskt tänkande gör bättre ifrån sig på proven. Tankeexperiment och argumentation leder till ett mer utvecklat språk och ett förbättrat kritiskt tänkande.
Inspirerande?
Källa: Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet: återkoppling, ansträngning,
utmaning, reflektion, självkänsla. Stockholm: Natur & kultur.
Vårat arbete som
blivande lärare innebär att hjälpa våra elever att lära. Alla elever runt
omkring oss är olika. Vi tror på olika saker, ser olika ut, lär oss på olika
sätt och har olika bakgrunder.
Vygotskij menar (Hwang & Nilsson, 2011) att en viktig bas för utveckling är
att klara något tillsammans, det mänskliga samspelet är oerhört viktigt. En
människa utvecklas genom att samspela med andra människor där kommunikation och
språkanvändning blir det centrala i förhållandet mellan barnet och omgivningen.
Det är viktigt att se vad barnen har i ryggsäcken, att ta hänsyn till
den historia varje individ har.
Vygotskij anser att utvecklingen hos eleven ska
ses som ett resultat av barnets sociala samspel mellan bland annat föräldrar,
syskon och lärare. Han fortsätter och menar att barnets utveckling är helt
beroende av vilken kulturell situation barnet växer upp i. Om man jämför det med
Piaget`s tankar så skiljer just detta dem isär, för Piaget menade istället att
utvecklingen till största delen är universell. Alltså att alla barn, oavsett
var de bor, går igenom samma stadium vid ungefär samma ålder.
Piaget menade vidare att utveckling och utbildning är förhållandevis oberoende
av varandra, medan Vygotskij ansåg att de två går hand i hand.
Vad tycker ni om Vygotskijs och Piagets syn på utveckling? Går utveckling och
utbildning hand i hand, eller är de oberoende av varandra? Referenser:
Hwang, P. & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi. (3., rev. utg.) Stockholm: Natur och kultur.
